Birger Simonssons son, Helge Simonsson, skrev den här biografin om sin far i februari 1990 i samband med en minnesutställning i Uddevalla museum:
”Avsikten med denna lilla biografi är att erinra om en målare, vilken inte minst som inspiratör och ledare betydde mycket för modernismens genombrott i Sverige vid seklets början. En av initiativtagarna till den konstnärsgrupp som under beteckningen ”De unga” våren 1909 framträdde med en första utställning på Hallins konsthandel i Stockholm var Birger Simonsson. Den väckte stort rabalder i pressen och föranledde en delvis hätskt tidningspolemik. Detta kan nu verka förvånande, men de unga målarna, av vilka flera gått på Matisse’s skola i Paris, kom med signaler som då verkade chockerande på publik och kritik. Med tiden skulle några av dem röna den allra största uppskattning och deras verk komma att bli eftersökta, även internationellt.
Birger Simonsson var Bohuslänning. På fädernet kan man spåra hans anor till 1600-talets allmoge i Foss socken (i nuv. Munkedals kommun), på mormödernet till i huvudsak södra Bohuslän, medan morfadern var av dansk hantverkaresläkt.
Han föddes i Uddevalla 1883, föräldrarna var bokhållaren Johan S. och hans hustru Maria f. Widerberg. Efter att ha genomgått Uddevalla lägre elementarläroverk, avlade han en vacker mogenhetsexamen våren 1902 på Latin i Göteborg. Birger Simonsson tvekade ett par år om sin levnadsbana, mycket på grund av motstånd från hemifrån. Knappa två terminer bedrev han medicinska studier vid Lunds universitet, varvid knöts för framtiden betydelsefulla kontakter med tidens unga radikaler, författare och vetenskapsmän. Slutligen vågade han dock ta det avgörande steget på konstnärsbanan i och med att han vann inträde vid Kristian Zahrtmanns målarskola i Köpenhamn hösten 1904. Där fick han bl a som kamrat norrmannen Henrik Sørensen och de blev vänner för livet. Sedan följde studier vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm med Karl Nordström som lärare. Men kontinenten lockade: Académie Colarossi i Paris 1906, någon tid hos prof. Hölzel i Württemberg och slutligen de viktiga studierna hos Matisse 1908-1910.
I början av 1910-talet vistades Birger Simonsson i Göteborg med avbrott för studie- och målarresor i Frankrike och Italien. Han var 1914-16 tillsammans med vännen och målarkollegan Gösta Sandels bosatt i Kungälv. Åren 1916-19, nu med sin hustru, åter i Göteborg, sedan han utsetts till föreståndare för Valands rit- och målarskola. Stadens ekonomiska och kulturella liv blomstrade under krigsåren, och det var tack vare frikostiga mecenater goda tider för många konstnärer. Men freden kom, Birger Simonsson längtade ut, och med en av de första båtlägenheterna flyttade han med familjen till det älskade Frankrike 1919 och slog sig ner i Paris fram till våren 1926. Somrarna tillbragtes i Normandie, Sydfrankrike, och på svenska Västkusten. Fr o m hösten 1926 till sin död 1938 var Birger Simonsson bosatt i Stockholm med somrarna på Västkusten, Torekov 1925-28 samt Koön vid Marstrand 1929-38, där han på förhöstarna som professor i landskapsmålning handledde sina elever på Konsthögskolan. Gift 1915 med konstnärinnan Ingrid Gustafsson (1885-1977).
Med undantag för sina tidiga bilder tog Birger Simonsson, till skillnad från sina kamrater i Matisse’s skola ganska lite intryck av den beundrade mästaren. Mer för honom betydde Cézanne och franska intimister som Bonnard och den äldre av Birger Simonsson högt uppskattade Renoir. Den gemensamma förankringen i Bohuslän och ett likartat temperament band honom starkt till den forne läraren och senare vännen Karl Nordström. I sitt måleri arbetade båda till en början i en mörk, nästan dyster färgskala som med åren alltmera ljusnade och i Simonssons fall kan man tala om en bländande ljusexplosion (de sista landskapen från 1938).
Av det föregående kan man kanske få det intrycket att Birger Simonsson vore enbart landskapsmålare, men så är långtifrån fallet. Han älskade och hade en sällsynt förståelse för barn, och utförde många känsliga goss- och flickporträtt, ofta i naturmiljöer. Vinterhalvåret i Norden var en svår tid för honom. Han led av mörkret och sömnlösheten, tyckte inte om snö och kyla, och det är tveksamt om det går att leta upp en enda målning med vintermotiv. Han kunde ha gjort Auguste Renoirs ord till sina: ”La neige c’est la lèpre de la terre” (snön är markens spetälska). I stället arbetade han flitigt med porträtt- och naketmåleri.
När våren äntligen kom var han inte sen att med spänstiga steg ge sig ut i markerna utanför Stockholm för att måla, i Hagaparken eller på Djurgården.
Grafiken är ytterst sparsamt representerad i Birger Simonssons produktion, han var inte så intresserad av den uttrycksformen, däremot efterlämnade han många handteckningar.
”